I ett äldre inlägg (från gamla bloggen) berättade jag om den workshop vi hade med FÖK, Östergötlands lokalförening till Skrädderiförbundet. Vi samlades ett gäng och gjorde vårt bästa att tillverka toiler av autentiska Vionnet- mönster.
Nu har jag fått boken vi använde i julklapp, jag tror jag nästan är komplett som människa nu! 😉
Madeleine Vionnet var och är än idag, en av världens absolut vassaste designer och tillskärare och skapade klänningar som fortfarande är fullt bärbara och genialiska.
Hon föddes 1876 utanför Paris skickades att gå i skola när hon var fem år gammal. I tidiga tonåren, en vid det laget mycket begåvad elev men på grund av klen ekonomi fick hon chansen att i stället bli lärling till en sömmerska i närheten, ett val hon inte var helt tillfreds med till en början.
Knappt 12 började hon alltså som sömmerske-lärling och upptäckte snabbt att hon hade en fallenhet för hantverket. Hon arbetade 12 timmar om dagen, nästan utan någon ledighet men lärde sig också saker hon hade enorm nytta av senare.
När hon var 17 flyttade hon in till Paris och fick ett nytt jobb på House of Vincent, gifte sig kort efter det och skilde sig snart igen. Efter det kraschade äktenskapet flyttar hon till London och efter ett kortare jobb som “linenmaid” på ett hospital rekommenderas hon till ett toppjobb Kate Reilly.
Reilly hade ett modehus som sydde upp de senaste modellerna från Paris, måttsytt för välbeställda kunder. Vionnet arbetar för Reilly i fem år, under vilka hon får stora befogenheter och får chans att arbeta med alla moment i tillverkningen.
År 1900 flyttar hon tillbaka till Paris, 24 år gammal, med 12 år erfarenhet i bagaget. Hon stod sin far väldigt nära och längtade hem. Hon fick jobb hos Callot Soeurs, ett av Paris bästa modehus vid den tiden.
Hennes jobb blev nu att tillverka provplagg av en av de tre systrarna Callots (Marie Gerber) skisser, något som mer än något annat värmde upp henne inför hennes egen designkarriär. Marie Gerber improviserade fram sina modeller med hjälp av ett enkelt muslintyg, något som Vionnet sedan skulle vidareutveckla.
Alla hennes tidiga jobb förberedde henne iför den egna karriären som på det stora helt skulle bli större än hennes arbetsgivares. Men hon var lite före sin tid till att börja med. Redan innan första världskriget hade hon tankar på renare plagg med helt andra snitt än samtiden men fick inte riktigt gehör. Men efter kriget var läget rätt och hennes plagg gjorde enorm succé.
Som det ser ut var hon verkligen den designer som på allvar uppfann klänningar skurna på skrå, alla hennes modeller skapades först i 1:3 skala på liten docka och hon fotade och tog patent på väldigt många av dessa.
Hon var 40 år när hon slog igenom på allvar och hennes modehus blev mycket framgångsrikt. Hon var nyskapande på många sätt, inte bara inom tillskärning men också inom bland annat personalpolitik. Hon var mycket mån om alla sin anställda och gav dem goda arbetsvillkor och förmåner.
Det som är så fantastiskt med hennes kreationer är hur hon kombinerade ihop olika element och hennes materialval. Jag älskar när en funktion i ett plagg samtidigt är dekorativ utan att bli överdriven. Den röda klänningen ovan är fantastisk i all sin enkelhet och är mer avancerad i tillskärningen än vad den verkar (se bilden bredvid).
Hon hade en sanslös känsla för tyg och skar till bitarna inte bara på trådraken eller skrå men också ledderna däremellan, om det gagnade plagget. En del klänningar hade inte ens någon öppning utan var skurna på skrå på strategiska plaser så att man kunde åla sig i plagget ändå. Hon skapade modeller som idag kräver instruktionsmanual för att knäppa och knyta rätt men som faller på plats helt fantastiskt när man får till det.
Härnedan kommer lite bilder från vår workshop och det syns lite hur vi slet med att få till proportionerna och få allt att hamna på rätt höjd på kroppen (“och hur f…n tänkte hon att man skulle ta sig i den här?!” ). Ett IQ test med andra ord, men sanslöst fascinerande och lärorikt.
Vi använde oss av de mönsterbilder som fanns i boken, tryckte upp dem på oh-film, lade den i en overhead-apparat, spände upp ett stort papper på väggen och projicerade mönstret på det. Kruxet var att någonstans på mönstret hitta ett ställe att ta referensmått så att man kunde få upp en storlek 38, speciellt när en del mönster så ut så här…
Men det vär väldigt häftigt när toilerna började komma upp på provdockorna och vi såg hur hon tänkt, och att vi då insåg ännu mer hur sjukt bra hon var!
